Välkommen till min blogg!

The Loneliness of the Long-Distance Runner av Alan Sillitoe

Sun, 10 Apr 2011 13:08:46 +0200

Lika mycket som jag önskar att jag älskade Alice Munros noveller önskar jag att jag inte tyckte så förbannat bra om Alan Sillitoes. Alice Munroe skriver om kvinnors erfarenheter, Alan Sillitoe skriver om mäns, oftast pojkars, ett snarkaktigt vanligt tema i böcker som stämplats som ”klassiker”.
Inte desto mindre höll mig boken fast i ett starkt grepp i många av novellerna (om än inte alla), medan jag var tvungen att lägga boken ifrån mig en lång stund efter att ha läst färdigt en novell, liksom läsutmattad.
Sista och första novellen tycke jag bäst om, ”The Loneliness of the Long-Distance Runner” och ”The Decline and Fall of Frankie Buller”. (Är det en slump, eller är det ofta så i novellsamlingar att man lägger ”hittarna” i början och slutet? Jag tyckte bäst om första och sista novellen även i Alice Munros bok. Hm. Förmodligen en slump.) Det som binder novellerna samman, förutom att de som jag skrev ovan handlar om män och pojkar och att det ofta förekommer referenser till ”Borstal”, ungdomsvårdsskolor. De är som om hotet om inlåsning alltid är närvarande.
Första novellen, ”The Loneliness...”, handlar om en pojke på ungdomsvårdsskola och förde mina tankar till Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Huvudpersonen är berättarjaget. Precis som i Räddaren i nöden uppfattar jag att frihet det centrala temat, både i rent fysisk bemärkelse och i psykologisk. Huvudpersonen har fått tillåtelse att träna löpning utanför skolans område, men har ett långt resonemang om varför han inte använder det för att rymma. Löpningen, berättar han, får honom att känna sig som både den sista och den första människan på jorden, och i slutet av novellen ger det honom, som jag uppfattar det, en slags psykologisk befrielse mot inlåsningen.
Det här var grym läsning. Inte bara grym som i den traditionella meningen obarmhärtig, eller i den nya som allmänt bra, utan båda på samma gång. Det är skitiga, obevekliga verkligheter som beskrivs, både på en samhällelig nivå och i relationer mellan karaktärerna, och det görs på ett sätt så att historierna griper tag i mig.
Om jag tyckte att Alice Munros noveller i Kärlek, vänskap, hat var intensiva och förtätade men med dåliga slut, så är de här intensiva och förtätade med bra slut...

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro

Sun, 10 Apr 2011 13:00:58 +0200

Jag önskar att jag älskade den här boken. Noveller av en av de mest kända kvinnliga novellförfattarna, Alice Munroe, och med kvinnor och kvinnors erfarenheter i fokus. Innan jag läste boken läste jag också den här recensionen, och då blev jag väldigt hoppfull: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/alice-munro-for-mycket-lycka, men efter läsningen lite besviken.
Men för att börja i det jag tycker om så tycker jag att delar av noveller kan vara fantastiskt förtätade och intensiva på ett sätt som romaner sällan är. Den sista novellen, ”Björnen sover”, och den novellen som fått ge namn åt den svenska översättningen, ”Kärlek, vänskap, hat”, tycker jag bäst om. De är komplicerade historier med komplicerade karaktärer med känslor av alla schatteringar: svek, elakhet, smärta, sorg, förtvivlan, hopp, glädje, kärlek. Hur de alla bidrar till situationerna karaktärerna ställs inför skapar intensitet, som jag skrev ovan.
Novellerna utspelar sig i Kanada, där författaren kommer ifrån, men som någon sa i bokcirkeln där jag deltar, det är ibland svårt att bestämma i vilken tid. Som jag skrev ovan står alltid en kvinna i centrum, om än inte alltid som huvudperson.
Men så: till det jag tyckte mindre om. Det är männen. I flera noveller är mötet mellan huvudpersonen, oftast en kvinna, och en man centralt. Och så fort en kvinna och en man kommer tillsammans innehåller det någon form av romantik. Ibland sex, ibland en kyss, ibland bara en romantisk spänning, men ändå: alltid någonting i den genren. Männen kommer in och förgyller kvinnornas komplicerade och svåra situationer. De är inte nödvändigtvis räddare på det sättet att de löser problemen, men de lyser upp tillvaron liksom i sig själva. Och jag är så trött på det. Trist! Handlingen och situationerna i novellerna hade varit tillräckligt spännande och intressanta ändå, utan det.
Summa summarum: Jag tyckte inte lika mycket om Kärlek, vänskap, hat som jag hoppades och vill, men läsningen gjorde mig sugen på noveller, så att jag genast efteråt läste The Loneliness of the Long-Distance Runner av Alan Sillitoe.

Kapten Corellis mandolin av Louis de Bernières

Wed, 23 Feb 2011 16:59:16 +0100

På baksidan av den här romanen finns ett citat av en recensent som skrivit att man bör låta undersöka om man har ett hjärta gjort av sten om man inte blir trollbunden av den här boken. *gulp* Jag blev inte trollbunden!
Det är ett mycket stort romanprojekt: att i skönlitterär form genom karaktärerna på ön Kefalinia teckna den grekiska politiska historien från och med andra världskriget. Det lyckas på sitt sätt, sociala och politiska förändringar i Grekland och Europa får genomslag i karaktärernas egna universum. Det gör att jag önskar att jag hade haft bättre kunskap om Greklands moderna historia för att riktigt kunna förstå de politiska poängerna som författaren gör.
Vad gäller själva trollbindningen så skulle den nog ligga i berättelsen på den lilla nivån, och den utgör verkligen en sådan historia som man kan tänka sig att läsare trollbinds av och som bäst beskrivs med adjektiv som ”pittoresk”, ”mustig”, ”livlig”. Tyvärr fungerade det inte riktigt på mig. Jag tyckte mycket om karaktärerna, miljöbeskrivningarna och handlingen, men samtidigt blev de så omständligt tecknade att det segade till boken.
I centrum finns dottern Pelagia som lever på ön i sällskap av sin far, läkaren. Hon hjälper honom i hans yrke och tar efter hans död delvis över det. Det är hennes 1900-talshistoria som står i centrum i boken, med tonvikt på händelserna runt andra världskriget. Ön har intagits av italienare och tyskar som samarbetar om ockupationen. De italienska soldaterna uppträder dock inte som rena ockupationssoldater, utan blir liksom integrerade i samhället. Kapten Corelli utplaceras i Pelagias och faderns hem och förgyller huset med musik på sin mandolin Antonia. Pelagia och Kapten Corelli inleder en romans. Kriget tar slut. Livet går vidare.
Ungefär så ser handlingen ut. Språket är utsmyckande och sprängt av metaforer och omskrivningar och blir på det sättet lite för krångligt. Jag fick liksom tränga igenom meningarna som en isbrytare. Tanken är nog att det ska vara vackert och, som jag skrev ovan: ”mustigt”, men jag tyckte mest att det blev långsamt. Det händer många små händelser hela tiden som går parallellt med den större handlingen och segar till det ytterligare.
Det är vackert många gånger, kärlekshistorien är fin och karaktärerna är sympatiska och livligt tecknade, men efter ungefär halva boken kände jag mig redan trött på den. Nu efteråt läser jag en novellsamling och det känns perfekt som lindring: små korta berättelser som bot på en stor, omständlig berättelse, men som på sitt sätt var vacker och sympatisk.

Darling River av Sara Stridsberg

Sun, 6 Feb 2011 14:06:27 +0100

Spännande, och på något sätt drabbande, men samtidigt väldigt förvirrande. Vad vill hon? Vart är vi på väg?
Boken handlar om... ja, vad handlar den om? Flera berättelser vävs samman... eller vävs de samman egentligen? Boken består av flera olika berättelser som det är lite oklart hur de hänger ihop.
En berättelse, som nog är den jag tyckte var mest spännande och intressant, handlar om en tjej som lever tillsammans med sin pappa som hon åker långa bilturer med, samtidigt som hon säljer sex till en grupp män som hon kallar sina bröder. En annan berättelse handlar om jag jag uppfattar som hennes mamma som lämnat dottern och pappan och själv tagit sig iväg på en roadtrip. En tredje berättelse handlar om ett par som är på väg i bil till Alaska. En fjärde berättelse, som jag också tyckte mycket om, handlar om en biolog som utför kognitiva experiment med en apa som han försöker lära att rita.
Kanske är temat ofrihet och frihet?
Boken är skriven som en slags prosadriven poesi, och ibland är det svårt att hänga med i symboliken och metaforerna. Rosor förekommer till exempel på lite olika sätt i boken. Jag irriterade mig på det pretentiösa i språket, samtidigt som jag tyckte om de smutsiga, illaluktande miljöskildringarna. Stridsberg väjer inte för det fula och äckliga, och det gillade jag verkligen.
Inför läsandet av Darling River var jag mycket spänd på att läsa just Sara Stridsberg. Det enda jag hade läst av henne tidigare var förordet till Valerie Solanas Scum Manifest och jag gillade inte vad jag läste. Valerie Solanas bok är en radikalfeministisk militant uppgörelse med patriarkatet, och på det sättet många gånger uppfriskande och härlig i all sin kompromisslöshet och ilska, men jag minns att jag irriterade mig på Sara Stridsbergs sätt att romantisera Valerie Solanas själv.
I backspegeln så var nog Darling River ungefär som jag förväntat mig: en svår och pretentiös roman, men samtidigt spännande, och på många sätt känslomässigt drabbande och intressant. Återigen: Jag gillar det smutsiga, det billiga, det fula.